Närläsning av "Kvinnor och äppelträd"

Vi läste ett kort utdrag ur Moa Martinssons bok från 1933 och gjorde sedan en djupanalys av texten. Vi hann inte riktigt allt men här kan ni läsa de tre styckena och efter det kommer analysen:

Kvinnor och äppelträd

-Jaså, du har tröttnat nu, din förbannade hora! skriker Liter-Olle utanför och man hör honom famla på dörren.

-Tyst du, Liter-Olle! Vi har främmande! ropar den lilla flickan.

-Ja, du blir också en hora! skriker gubben och rycker upp dörren.

Gestalten vid vaggan reser sig, får snabbt fatt i remmen och ett par otäcka strimmor i gubbens ansikte visar varför han flyr, svärjande och gråtande i sin fylla och ilska.

      Där ute börjar hunden åter morra och skälla ilsket.

-Ja, nu vet fru Olsson hur vi har det här, säger kvinnan och sätter sig åter vid vaggan. Hon är alldeles likvit i ansiktet och kan ej hålla sig rak. Ellen ser att hon är långt på väg med barn.

Ellen förmår inte svara, det värker i henne av medömkan. Den brutala scenen där kvinnan slår, ja den är förklarlig. Ellen själv skulle kanske burit sig värre eller dummare åt om det varit hennes egen lille son som blivit biten; tagit en stör rentav och slagit ryggen av hunden. Och gubben! ”Du blir en hora du med”, skrek han till en sexåring. Det var kända tongångar för Ellen. Det var åter gränder och krogar, smyghål och råttor.

Avsnitt ett är en dialog mellan ”Liter-Olle” och en liten flicka, återgiven med direkt anföring. Berättaren är extradiegetisk och återger hur mannen skriker och använder ett grovt språk: ”förbannade hora” gormar han till någon som det här avsnittet inte avslöjar något om. Han är även grov mot den lilla flickan och menar att även hon kommer att sluta som hora. Han är våldsam och ”rycker upp dörren”. Mannen ger ett svagt och okontrollerat intryck som står i skarp kontrast mot det intryck den lilla flickan ger. Med namntillägget "Liter" kan man anta att mannen har för vana att dricka alkohol i stora mängder.  Flickan är stark och vågar stå emot den äldre mannen, dels genom att överhuvudtaget säga till honom och dels genom att använda sig av ett betydligt mer vårdat språk. ”Tyst du Liter-Olle! Vi har främmande!” i och med att hon använder ordet ”främmande” inser man att de har besök.

I nästa avsnitt får man mer information. Två personer till dyker nu upp. Nämligen en ”fru Olsson” och en kvinna som sitter vid en vagga. Vi får inte säkert veta om vaggan innehåller ett barn, men det kan antas eftersom kvinnan som sitter där senare återgår till samma plats. Vi får även veta att det finns en ilsken hund utanför. Kvinnan vid vaggan har en rem som hon slår mannen med när han öppnat dörren. Vi förstår att hon slår honom eftersom ”ett par otäcka strimmor […] visar varför han flyr”. Här är mannen återigen den svagare parten ”svärjande och gråtande”, medan kvinnan framstår som stark.

En replik följer: ”Ja, nu vet fru Olsson hur vi har det här”. Med det får vi veta att besöket är en gift kvinna med efternamnet Olsson. Det lilla ordet ”nu” antyder att det är första gången hon är där och hela repliken låter ana en bitter ton med slutklämmen ”hur vi har det här”. Hon är med andra ord inte helt nöjd med sin tillvaro. Nästa mening: ”Hon är alldeles likvit i ansiktet och kan ej hålla sig rak.” visar att kvinnan trots allt kanske inte är så stark. Berättaren blir sedan mer personlig och vi får veta att fru Olsson heter Ellen i förnamn. Nu får vi se kvinnan med Ellens ögon. Hon ser att ”hon är långt på väg med barn”, vilket kan förklara den matthet hon känner. Hon är alltså gravid igen trots att hon har en liten i vaggan.

Avsnitt tre sprider lite ljus över avsnitt ett: ”Den brutala scenen där kvinnan slår hunden, ja den är förklarlig. Ellen själv skulle kanske burit sig värre eller dummare åt om det varit hennes egen lille son som blivit biten.” Kvinnan har alltså slagit hunden som givit sig på ett av hennes barn. Vilket detta barn är får vi inte veta här, men det kan antas att det inte är den sexåriga lilla flickan från första stycket. Hon ger ett alldeles för sansat intryck för att ha blivit hundbiten. Det verkar heller inte vara det eventuella barnet i vaggan som verkar sova lugnt. Det finns alltså minst ett barn till. Vi får även veta att Ellen har ett barn, en son, som hon är beredd att försvara med näbbar och klor.

Detta avsnitt ser berättaren ur Ellens synvinkel. Vi får veta att ”det värker i henne av medömkan”, att hon förstår varför kvinnan slagit men även att gamla minnen väcks till liv: ”Det var kända toner för Ellen. Det var åter gränder och krogar, smyghål och råttor.” Genom dessa får vi ta del av Ellens bakgrund. Hon är tydligen van vid hårda ord. ”Det var åter [min kursivering] gränder och krogar”, antyder att hon tidigare bott i en storstad och att så inte längre är fallet.