Den förskräckliga kvällen
- Hjälp! Hjälp mig! Jag sitter fast! ropade Azra
med panik i rösten.
Rösten hördes i den mörka parken, där inte ens belysningen fungerade. Det
var så kallt att kylan stack i näsan och ångan kom ut ur Azras mun. Inga
människor syntes och det var helt tyst och stilla i den tomma parken. Endast
lite is fanns på de få bänkarna och det var flera minusgrader. De stora, gamla,
kala ekarna stod skrämmande i fullmånen och tittade ner på den ensamma flickan.
På festen hemma hos Emma tidigare på kvällen hade Azra träffat Johan. Han
var så snygg med sina blå ögon, som kunde dra till sig vilken tjej som helst,
en riktig alfahanne. Hans självsäkerhet syntes lång väg och hans muskler var
hårda som sten. Azra kunde inte släppa blicken från honom. Plötsligt såg hon
att Johan vände sig mot henne och hennes hjärta började slå snabbare. Vad ska
jag göra? tänkte hon glatt.
- Ursäkta mig! Får jag fråga dig vad du gör
här, sa Johan spydigt med en cigarett i handen. Röken blåstes ut rakt i
ansiktet på Azra. Hon hörde inte hans ord, utan gapade bara förvånat och
sa:
- Jag heter Azra! Ville du dansa, eller vad sa du?
Alla skrattade.
- Ja, kolla hon kan inte ens svenska! Det var ju
det vi sa, skrek Johans kompisar. De skrattade högt och gick iväg.
Azra blev ledsen och sprang gråtande därifrån, utan att säga hej då till
Emma. Varför gick jag hit? tänkte hon. Med snabba steg tog hon sig förbi
Ica-affären, kyrkan, Sparbanken och vidare in i Stadsparken med tårarna som
strömmade ner för kinden. De skrattade åt mig! Vad har jag gjort dem? Jag borde
ha förstått att det skulle bli fel. Ingen gillar mig!
När hon hade kommit en bit in i parken, hörde hon någon bakom sig. Innan
hon hann reagera, fick hon ett slag i huvudet och ramlade i marken. Lite senare
märkte hon att någon hade bundit fast henne vid ett träd. Hon försökte att resa
sig upp och komma loss, men det var omöjligt. Hon skrek allt vad hon orkade,
men ingen hörde henne.
Efter att ha suttit fast en lång stund i den kalla kylan, såg hon
äntligen några som kom på stigen genom parken. Hon började skrika igen och då
såg hon vilka det var. Hon kunde inte tro sina ögon, när hon såg Johan
tillsammans med en tjej från festen. Kommer de verkligen att hjälpa mig? tänkte
hon.
- Kolla! Vem är det? Någon skriker där borta! sa Tina till Johan.
- Tror du jag bryr mig! svarade Johan arrogant.
- Men vi måste hjälpa henne! Hur kan du säga så, att du inte bryr dig?
- Men ser du inte vem det är? Hon kommer säkert inte tacka oss, om vi hjälper
henne. Du vet väl hur invandrare tänker?!
- Du är ju inte riktigt klok! Du är alltså rasist! Du gör som du vill, men
jag tänker i alla fall hjälpa henne.
Tina gick fram till
Azra, medan Johan bara stod och tittade på. Båda lika arga. Azra berättade att
hon satt fast och att hon inte kom ihåg vad som hade hänt. Tina hjälpte Azra
loss. Johan mumlade för sig själv:
- Fy fan! Det är ju hon som inte är riktigt klok! Hon kan umgås med den där
svartingen och mig kan hon glömma!
Azra kände sig tacksam
att hon nu var i trygghet. De förstod när de såg Johan gå iväg, att insidan
betyder så mycket mer än utsidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar