Till alla som ska bearbeta "Kommentera Mörkertrafik"

Kommentera berättande text

-          Läs texten ”Berättelse om mörkertrafik”

-          Skriv en text där du reflekterar och kommenterar texten med hjälp av följande frågor:

 

• Hur tror du att hon känner och tänker när hon får ”kalla kårar”?
• Varför känner hon sig vilsen i den här situationen? Har du någon situation då du har känt dig vilsen?
• Vad är det hon vill ändra på, för att det ska kännas bättre för henne i trafiken? Hur tänker du när du rör dig i trafiken i mörkret?

Kom ihåg:

• Reflektera så utförligt som möjligt och glöm inte att göra kopplingar till dina egna erfarenheter och det allmänna.
• 
  

Berättelse om mörkertrafik

Text skriven av Ingela, december 2013.

Mörk himmel. Kraftigt regn. Långsam, tät trafik. Bländande strålkastare från mötande bilar, glittrande spegelbilder, längder av blänkande stråk i vägbanan. Får nästan kisa för att se. Låg hastighet. Regnets långa vattenansamlingar på asfalten väser upp i hjulhusen. En duns. Vad var det? Som ett slag i magen. Gick det någon där? Var det någon vid kanten av vägbanan? ...körde jag nyss på någon?

Iskalla kårar. Stannar bilen. Varningsblinkers på. Folk blir irriterade, blinkar med sina helljus. Jag mår illa, är helt tom. De får blinka, det berör mig inte. Går ur bilen, livrädd. Tittar. Letar. Går ner en bit i diket. Tror jag ska svimma, jag har slutat andas mitt i all rädsla. Letar. Folk tutar. Jag tror det iallafall. Hör mest regnet mot min huva. Allt jag ser bara glittrar och skiftar snabbt från totalt mörker till iskall vit stråle av ljus från ficklampan som får alla regndroppar att vara ivägen och jag förbannar dem, förbannar mörkret.

Finner ingen. Bara blött gräs. Och en genomvåt, rädd tjej där regnet strilar ner från det tidigare torra håret ner i nacken då huvan åkt av utan att jag brytt mig. Världens minsta tjej just nu som känner sig vilsen. Det är jag. Letar en gång till. Nej, ingen här. Bara jag. Ryser till och går bort mot bilen, upp från diket. Tar ett djupt andetag. Sätter mig i bilen. Skärrad. Försöker lugna mig. Tittar mig i spegeln och säger att det var ingen, det är ingen fara. Tror mig inte, fast jag vet. Jag har ju kollat. Noga. Länge. Släpper det. Rullar vidare. En timme senare hör jag på radion att någon verkar ha blivit påkörd på Onsalavägen. Två mot från där jag stannat med hjärtat i halsgropen.

Illamående, fan fan fan. Kan det varit jag? Kan jag ha missat... Kan jag ha blandat ihop det i all stress? Tittar på kartan. Flera km ifrån. Inte ens samma väg. Det kan inte varit jag. Jag vet, men förstår en sak. Att det fortfarande kan hända vem som helst, det handlar om ögonblick, fel plats, fel tid.

Snälla alla som går eller cyklar utmed bilvägar... Gör inte det. Aldrig när det är mörkt, ni syns inte. Ni kan ha hur många reflexer som helst men när mörkret är där, när regnet står som spön i backen, när bilister bländar varandra så är det ni som är i största farozonen. Jag körde i 30 km/h, vi låg som i ett långsamt släptåg men ändå kunde jag inte svära mig fri på att jag inte kört på någon när jag hörde en duns. Vad dunset var? Troligen en stor vattenmängd i hjulhuset. Men dunsen satte spår som aldrig kommer lämna mitt minne. Snälla alla... Gå inte, och låt ingen annan gå vid osäkra vägar. Någonsin!