Vi läste ett kort utdrag ur Moa Martinssons bok från 1933 och gjorde sedan en djupanalys av texten. Vi hann inte riktigt allt men här kan ni läsa de tre styckena och efter det kommer analysen:
Kvinnor och äppelträd
-Jaså, du har tröttnat nu, din förbannade hora! skriker
Liter-Olle utanför och man hör honom famla på dörren.
-Tyst du, Liter-Olle! Vi har främmande! ropar den lilla
flickan.
-Ja, du blir också en hora! skriker gubben och rycker upp
dörren.
Gestalten vid vaggan reser sig, får snabbt fatt i remmen och
ett par otäcka strimmor i gubbens ansikte visar varför han flyr, svärjande och
gråtande i sin fylla och ilska.
Där
ute börjar hunden åter morra och skälla ilsket.
-Ja, nu vet fru Olsson hur vi har
det här, säger kvinnan och sätter sig åter vid vaggan. Hon är alldeles likvit i
ansiktet och kan ej hålla sig rak. Ellen ser att hon är långt på väg med barn.
Ellen förmår inte svara, det värker
i henne av medömkan. Den brutala scenen där kvinnan slår, ja den är förklarlig.
Ellen själv skulle kanske burit sig värre eller dummare åt om det varit hennes
egen lille son som blivit biten; tagit en stör rentav och slagit ryggen av
hunden. Och gubben! ”Du blir en hora du med”, skrek han till en sexåring. Det
var kända tongångar för Ellen. Det var åter gränder och krogar, smyghål och
råttor.
Avsnitt ett är en dialog mellan ”Liter-Olle” och en liten
flicka, återgiven med direkt anföring. Berättaren är extradiegetisk och återger
hur mannen skriker och använder ett grovt språk: ”förbannade hora” gormar han
till någon som det här avsnittet inte avslöjar något om. Han är även grov mot
den lilla flickan och menar att även hon kommer att sluta som hora. Han är
våldsam och ”rycker upp dörren”. Mannen ger ett svagt och okontrollerat intryck
som står i skarp kontrast mot det intryck den lilla flickan ger. Med namntillägget "Liter" kan man anta att mannen har för vana att dricka alkohol i stora mängder. Flickan är stark
och vågar stå emot den äldre mannen, dels genom att överhuvudtaget säga till
honom och dels genom att använda sig av ett betydligt mer vårdat språk. ”Tyst
du Liter-Olle! Vi har främmande!” i och med att hon använder ordet ”främmande”
inser man att de har besök.
I nästa avsnitt får man mer information. Två personer till
dyker nu upp. Nämligen en ”fru Olsson” och en kvinna som sitter vid en vagga.
Vi får inte säkert veta om vaggan innehåller ett barn, men det kan antas
eftersom kvinnan som sitter där senare återgår till samma plats. Vi får även
veta att det finns en ilsken hund utanför. Kvinnan vid vaggan har en rem som
hon slår mannen med när han öppnat dörren. Vi förstår att hon slår honom
eftersom ”ett par otäcka strimmor […] visar varför han flyr”. Här är mannen
återigen den svagare parten ”svärjande och gråtande”, medan kvinnan framstår
som stark.
En replik följer: ”Ja, nu vet fru Olsson hur vi har det
här”. Med det får vi veta att besöket är en gift kvinna med efternamnet Olsson.
Det lilla ordet ”nu” antyder att det är första gången hon är där och hela
repliken låter ana en bitter ton med slutklämmen ”hur vi har det här”. Hon är
med andra ord inte helt nöjd med sin tillvaro. Nästa mening: ”Hon är alldeles
likvit i ansiktet och kan ej hålla sig rak.” visar att kvinnan trots allt
kanske inte är så stark. Berättaren blir sedan mer personlig och vi får veta
att fru Olsson heter Ellen i förnamn. Nu får vi se kvinnan med Ellens ögon. Hon
ser att ”hon är långt på väg med barn”, vilket kan förklara den matthet hon
känner. Hon är alltså gravid igen trots att hon har en liten i vaggan.
Avsnitt tre sprider lite ljus över avsnitt ett: ”Den brutala
scenen där kvinnan slår hunden, ja den är förklarlig. Ellen själv skulle kanske
burit sig värre eller dummare åt om det varit hennes egen lille son som blivit
biten.” Kvinnan har alltså slagit hunden som givit sig på ett av hennes barn.
Vilket detta barn är får vi inte veta här, men det kan antas att det inte är
den sexåriga lilla flickan från första stycket. Hon ger ett alldeles för sansat
intryck för att ha blivit hundbiten. Det verkar heller inte vara det eventuella
barnet i vaggan som verkar sova lugnt. Det finns alltså minst ett barn till. Vi
får även veta att Ellen har ett barn, en son, som hon är beredd att försvara
med näbbar och klor.
Detta avsnitt ser berättaren ur Ellens synvinkel. Vi får
veta att ”det värker i henne av medömkan”, att hon förstår varför kvinnan
slagit men även att gamla minnen väcks till liv: ”Det var kända toner för
Ellen. Det var åter gränder och krogar, smyghål och råttor.” Genom dessa får vi
ta del av Ellens bakgrund. Hon är tydligen van vid hårda ord. ”Det var åter [min kursivering] gränder och
krogar”, antyder att hon tidigare bott i en storstad och att så inte längre är
fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar