Kommentera
berättande text
- Läs texten ”Berättelse om mörkertrafik”
- Skriv en text där du reflekterar och kommenterar texten med hjälp av följande frågor:
- Hur tror du att hon känner och tänker när hon får ”kalla kårar”?
- Varför känner hon sig vilsen i den här situationen? Har du någon situation då du har känt dig vilsen?
- Vad är det hon vill ändra på, för att det ska kännas bättre för henne i trafiken? Hur tänker du när du rör dig i trafiken i mörkret?
Kom
ihåg:
- Reflektera så utförligt som möjligt och glöm inte att göra kopplingar till dina egna erfarenheter och det allmänna.
Berättelse om mörkertrafik
Text
skriven av Ingela, december 2013.
Mörk
himmel. Kraftigt regn. Långsam, tät trafik. Bländande strålkastare från mötande
bilar, glittrande spegelbilder, längder av blänkande stråk i vägbanan. Får
nästan kisa för att se. Låg hastighet. Regnets långa vattenansamlingar på
asfalten väser upp i hjulhusen. En duns. Vad var det? Som ett slag i magen.
Gick det någon där? Var det någon vid kanten av vägbanan? ...körde jag nyss på
någon?
Iskalla
kårar. Stannar bilen. Varningsblinkers på. Folk blir irriterade, blinkar med
sina helljus. Jag mår illa, är helt tom. De får blinka, det berör mig inte. Går
ur bilen, livrädd. Tittar. Letar. Går ner en bit i diket. Tror jag ska svimma,
jag har slutat andas mitt i all rädsla. Letar. Folk tutar. Jag tror det
iallafall. Hör mest regnet mot min huva. Allt jag ser bara glittrar och skiftar
snabbt från totalt mörker till iskall vit stråle av ljus från ficklampan som
får alla regndroppar att vara ivägen och jag förbannar dem, förbannar mörkret.
Finner
ingen. Bara blött gräs. Och en genomvåt, rädd tjej där regnet strilar ner från det
tidigare torra håret ner i nacken då huvan åkt av utan att jag brytt mig.
Världens minsta tjej just nu som känner sig vilsen. Det är jag. Letar en gång
till. Nej, ingen här. Bara jag. Ryser till och går bort mot bilen, upp från
diket. Tar ett djupt andetag. Sätter mig i bilen. Skärrad. Försöker lugna mig.
Tittar mig i spegeln och säger att det var ingen, det är ingen fara. Tror mig
inte, fast jag vet. Jag har ju kollat. Noga. Länge. Släpper det. Rullar vidare.
En timme senare hör jag på radion att någon verkar ha blivit påkörd på
Onsalavägen. Två mot från där jag stannat med hjärtat i halsgropen.
Illamående,
fan fan fan. Kan det varit jag? Kan jag ha missat... Kan jag ha blandat ihop
det i all stress? Tittar på kartan. Flera km ifrån. Inte ens samma väg. Det kan
inte varit jag. Jag vet, men förstår en sak. Att det fortfarande kan hända vem
som helst, det handlar om ögonblick, fel plats, fel tid.
Snälla
alla som går eller cyklar utmed bilvägar... Gör inte det. Aldrig när det är
mörkt, ni syns inte. Ni kan ha hur många reflexer som helst men när mörkret är
där, när regnet står som spön i backen, när bilister bländar varandra så är det
ni som är i största farozonen. Jag körde i 30 km/h, vi låg som i ett långsamt
släptåg men ändå kunde jag inte svära mig fri på att jag inte kört på någon när
jag hörde en duns. Vad dunset var? Troligen en stor vattenmängd i hjulhuset. Men dunsen satte spår som aldrig kommer lämna mitt minne. Snälla alla... Gå
inte, och låt ingen annan gå vid osäkra vägar. Någonsin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar