Det är en lätt dag
och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är
söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut
gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna
på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på
golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond
dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu
sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke och mannen som rakar sig
säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger
upp det nyskurna brödet på ett blått fat.
Det far ingen
skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd
bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera
och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid bilen en ung flicka som
skrattar. Medan flickan skrattar och mannen tar den vackra bilden skruvar
bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag.
Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin
plånbok ur fickan och säger att de skall åka till havet och vid havet skall de
låna en båt och ro långt långt ut.
Genom de
nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon blundar och när
hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man,
han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick
framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin
och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga
bucklor och inte heller är den röd av blod.
Men samtidigt som
mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar
ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar
inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på
knä på soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som
ligger uppdragen i gräset. Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad
och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och
flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att
springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren
ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall
ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom
trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår
och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att
båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.
Det är inte långt
till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över
vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små
röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och
ser bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig.
Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och de nytjärade
telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor. Det fläktar sommar genom
vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de
är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk
bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark
och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han
har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå
skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter
flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se
havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar om hur blankt det
skall ligga.
Ty så obarmhärtigt
är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han
ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon blunda och drömma om
havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i
ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en
roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med
några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista
minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar och en bred eka
med tysta åror.
Efteråt är allting
för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skrikande kvinna
tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och
försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger
några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn
ligger orörligt på mage med ansiktet hårt pressat mot vägen. Efteråt kommer två
bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en
grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant
att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker
dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över
vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man
som dödat det.
Ty den som har dödat
ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker långsamt hem
under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i
alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är
mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som
dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva
år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel.
Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället
önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda.
Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är
för sent.
Tack !
SvaraRadera